Piratlajv
header för the tundlaheim Saga
Friankarrörelsen pirat märke.

The Tundlaheim saga

The Tundlaheim Saga

Piraternas historia

Född ur tyranni

Kung Antares pärla – Niva , riket som tämjde en kontinent och förpassade en barbarisk era i glömska. Ack mången saga, myt och legend har sitt säte i den romantiserade idyllen av det rike som ansågs tända kontinentens pånyttfödelse och lyfta henne ur en dunkel epok. Just den här historian kan emellertid inte tillskrivas Niva, även om den tar sin början i det kaos som slutligen kom att försänka riket i förfall. För efter det att Niva kollapsat under sin egen tyngd och andra krafter gripit skärvorna av makt och inrättat nya styren, fanns där fortfarande de som ansåg att byråkratin var för hård, makten för abstrakt och som längtade efter den tid som få mindes, då ”själv var bäste dräng” och landet födde den man som brukade det. Ett förakt mot högdragna och frånvarande ledare blossade upp ur den glöd som alltjämt levde kvar bland de lägre lottade eller de filosofiskt frigjorda. Bönder och skogsarbetare slöt upp i den djupa skogen för att leva avskilda från rikens inflytande och inom kort syntes samma tendenser hos såväl fåraherdar på Västanåbergens sluttningar, som på fisketrålar i norr.


Det var det unga riket Mandrak, som formats av det belästa folk som en gång levt närmast Nivas huvudstad och strålglans, som först tog aktion mot ”vildarna”. På landsbygden lever fortfarande berättelserna om Högvallens folkmord även om det idag är belagt med hängning för förräderi att tala om sådana saker inom Mandraks gränser. Till det vida skogsområde som kallas Bjärke skogar lät Mandraks hövitsmän föra sina soldater, en mäktig här, en vår när efter den 40:e sjuårsstormen. Vid Högvall fribostad mötte hären skogen folk. Bosättningen brändes ned till sista skjul. Kropparna spikades fast högt upp i träden, i en flera hundra meter bred blotring runt Högvall, detta som en varning till de andra folk som tagit till skogs. Det lär ha varit här som uttrycket ”det finns inte en tall hög nog i bjärke” först myntades, en spefull kommentar likvärdig med en spottloska i ansiktet. Då ryktet om detta illdåd spred sig till andra frihetssträvare tystnade flera frihetsröster. Men under storm in och storm utlades grunden för det som sedan kom att bli en piratrörelse. De som inte genast återgick till att tjäna noblessen var få och tog sin tillflykt till ett liv i skuggorna, oförmögna att bruka stora landområden utan att bli upptäckta. Men deras förakt mot överhögheten växte. Så sakteliga började man ta till plundring för att mätta sin hämndlystnad, men kanske allra främst för att ställa mat på bordet.


I takt med att statsmakterna etablerade sig blev dock även utdrivningen av dessa rövare allt mer effektiv, och även om man omöjligt kunde förinta dem alla var det svårt för skogens rövare att genomföra större räder utan att dra till sig oönskad uppmärksamhet. Annat gällde dock på haven, där forna fiskare rustade sina skutor för drabbning och jagade byten utmed kustlinjen eller på det öppna havet. Vattenvägen tillhandahöll en rörlighet som inte var möjlig på land och ingen spårhund under Niveltyr kunde ta upp jakten över de saltstänkta vågorna.


Ett förlorat folk

Sekel senare, när en ny värld tagit form och mången sjuårstorm rasat var de kvinnor och män som seglade haven som rövare fortfarande förhållandevis få. Men på sjaskiga krogar i östkusten tre fristäder levde de som kungar och spenderandes dyrbarheter från alla Nivaris land och riken. Deras tillhåll var spridda utmed otillgängliga kustbelägringar och på skilda öar i havet, dolda från de makter som önskade förgöra dem. Hittills hade sjöbusarnas leverne förbjudits i fyra av de fem stater som nu upptog Nivaris landområden, men Damméro tillät fortfarande deras vistelse i de tre fria kuststäderna – Baal, Hjartyck och Tungeskiin. Detta fick ett abrupt slut när för aderton sjuårstormar sedan en tillströmning av hårdnackade sjömän lade ankar utmed denna Nivaris östra kustlinje. Den markanta ökningen i antal ledde maktinnehavarna i Damméro att likt de andra sätta pris på de råbarkade och dåraktigas huvuden, även om dess lagar bara bärs ut med full kraft inom Damméros stora städers tullar, men föga i de hundratals fiskebyar där majoriteten av landets befolkning har sin hemvist. Samtidigt med ökningen av sjörövare började ett gammalt namn på kontinenten att vandra, ett namn som de lärde hävdade inte använts sedan Kung Antares tid – Tundlaheim. Med namnet följde legenden om ett svunnet folk:


Det berättades om en tid när den stadiga östanvinden klev uppför Gjutnaheims klippor och sköt fart nedför vildsådda ängar, bort till Völgebrotts rostbruna stenlandskap och vidare in i Bjärkes skogar. Längsmed skogens bäckar vann brisen kraft nog att stiga upp och böja tallarna på Västanåbergets sluttning knotiga. Det folk som här levde är sedan länge försvunna – vart de tog vägen? De for till havs. Efter att ett kall hörts i deras drömmar rustade de sina skepp för att möta det stora Ödesvatnir, ett kall om frihet.


Och i sina fartyg stävade de ut över Bistra bukten, tog sikte mot Hisnafjordens mynning och lade sedan kurs ut över Bråhalls djup, bort mot Niveltyr – den starkast lysande stjärnan i Rans vändkrets. I Krummagårds blothög stannade en gammal gumma kvar för att överse det gamla arvet och hålla farleden öppen för skeppen, i ett evigt ting med gudarna.


Det sista som var känt om flottan är en skrift som säger att Grå Knaggen råriggade sina segel i höjd med Klotviken, för att sedan slå kryss ut i Ödesvatnirs solgass. Det var strax därefter som den drog in, den första av de etthundra och tretton sjuårsstormar som sedan dess piskat stugornas knutverk och fostrat ett folk. Ur resterna utav stormlämningarna reste sig med tiden det land som kom att kallas Niva medan det gamla folket slog sig ned, men vad få visste var att det gamla folket slog sig ned och levde gott på de soliga Pärlemoöarna långt ut på det öppna havet. Få av detta folk minns ursprunget och färre är de som vill minnas.


Med de återvände till slut – när tidsåldrar kommit och gått – till sina anfäders hemland. Pådrivna utav sagornas förhoppningar om större landområden bebodda av andra lika dem själva. Uppvaknandet blev bryskt, istället för bröders handsslag möttes de av förakt och dragna sablar. Bara hos rövare och plundrare fann de ett ärligt uppsåt och en vresig rättfärdighet – snart slöt de därför upp med de som delade deras definition av frihet. Med kraft klädde man tillsammans sina handlingar, i symboler av döden flaggade man skeppen för att leva av de som levde på tyranni, och för att gjuta skräck i dem som gick slaveriets ärenden. Nivaris folk gav dem namnet pirater, något som sjöbusarna anammade och nu bär med stolthet.

Illdåd, stordåd & stora illdåd

Under decennier härskade piratskeppen haven och under denna tid gick ingen last gick säker. Piraternas skepp var självstyrande kungadömen för sina kaptener och även om en viss hierarki syntes till mellan olika besättningar så fanns där ingen som kunde befalla på håll – en kapten var bara kapten så länge han seglade med sin besättning, och en kapten var omöjligt kapten över någon annan kapten. Snart kunde tre olika typer av pirater urskiljas:


Döttrar och söner av Tundlaheim
Där fanns de som tillhörde det gamla folket, som såg på friheten och kampen mot rikena som en födslorätt. De talade ofta om drömmen om ett återerövrat Tundlaheim, där själv var bäste dräng och marken åter tilläts föda dem som brukade den. Man seglade med stor beslutsamhet och hanterade väder och vind likt inga andra. Med saltstänkt blod, ett råbarkat sinnelag och en rak rygg seglar de som benämner sig själva som ”döttrar och söner av Tundlaheim”, på fartyg som den starke styr med hjärnhand.


Friankare Liknande ideal följer dem som till en början varit upproriska fiskare även om betoningen inte ligger på en dröm om en omstöpt värld utan snarare en liberalisering av det existerande samhället. Hämndlystnad präglar också dessa sjömän mer än andra, ofta drivs besättningarna av en slags personlig uppgörelse med övermakten. Samtidigt finns vanligtvis rika familjeförgreningar in i samhället varför få vill omkullkasta rådande ordning helt och hållet. Det är inte ovanligt att besättningarnas delade frihetsdröm ger sig uttryck iform av direktdemokrati på skeppen, vari då en kapten tillsätts genom röstning och lika lätt kan bytas ut om besättningen fattar en ny röst. Från början sade man att besättningen och var medlem av den bar på ett Frihetens ankare, därav deras namn – ”friankare”.


Strövare Den tredje typen av pirater som uppkommit är de som av olika anledningar, i de flesta fall i brist på ideal eller inkomst lämnat livet i något av rikena för att sluta upp med en besättning. Dessa har gjort sig kända för sin feghet, råhet eller rentav bara deras uslighet. Många menar därför att de svärtar ned piraters rykte och det är inte ovanligt att dessa män och kvinnor ses ned på av Friankare, Tundladöttrar och Tundlasöner. Icke desto mindre existerar de. Ibland ingår sådana individer även i andra besättningar och vissa tillåter dem då att kalla sig vid ett annat namn, medan de som strängt ogillar dem enträget brukar kategorisera dem som ”strövare”.

Då blir nu

Piraters härjningar har blivit ett allt vanligare samtalsämne på kontinenten, inte minst sedan dessa människor stämplats som ett ”hot mot civilisationen”. Stater och handelsskepp blir dagligen rånade på dyrbara laster. Piraterna frodas i de dolda tillhållen, då främst i städer på Pärlemoöarna. Dessa verkade länge utgöra en säker reträtt och en tillflyktort nästintill omöjlig att finna. Men drottningar, furstar och kejsarinnor sitter inte overksamma och gnisslar tänder i sina högsäten, utan bygger istället större skepp med tyngre kanoner, för att försvara sina laster.


En dag ska även Gjutnaheims klippor rämna”, citatet kommer från en Drakisk general som under slaget vid stora Bländan ville förmedla att även goda tider måste ta slut. Därefter sägs han drivit sabel genom ögat på den Zorostriska befälhavaren som låg blödande på marken och bad om sitt liv. Efter det att den mandrakiska flottan kommit över koordinaterna till Pärlemoöarna var förfallet ett faktum. När öarna bombarderades av den största samlade flottan någonsin skådad, var det få kvinnor män eller barn som undkom. Sedan dess har antalet piratbesättningar drastiskt minskat och hålls nu effektivt i skick, genom ständiga upptäcktsresor. Livsstilen som en gång erbjöd furstlig rikedom har i mångt och mycket strypts och falnat till en dröm, i takt med att riskerna vuxit och fienden blivit alltmer effektiv och dödlig i sina drag.

De pirater som alltjämt dväljs i världen är därför de mest försiktiga och de mest djärva. De håller oftast till i mindre byar när man inte stävar på öppet hav, oftast ligger dessa byar någon dagsmarsch inåt landet från kusten sett, för att undvika de spejarfartygen som detaljerat kartlägger varje vrå av havet.