Piratlajv
header för the tundlaheim Saga
Friankarrörelsen pirat märke.

The Tundlaheim saga

The Tundlaheim Saga

Den glömda läran

Den glömda läran praktiserades av stamfolken innan Nivas uppståndelse. Tundlaheims döttrar och söner förde den över Ödesvatnir och tillber således ännu de gamla gudomarna. Lika så är en modernare variant av tron utbredd i Damméro. Många seder tas även upp av strövare eftersom kvinnorna och männen som utövar dessa seder är högt ansedda av piratsamhället i stort. Mycket av den skrock som finns inom piratsamhället har sitt ursprung i den glömda läran, där häxmästare, troll och demoner anses övernaturliga men likväl en del av världen.


Informationen i det här dokumentet är väldigt övergripande och det är information som även roller som inte är troende kan ha samlat på sig över åren. Väljer man dock att skapa en karaktär som är en del av läran förbinder man sig att följa de spelardirektiv som finns för dessa. Speciellt Tundlabarn, och i synnerligt de som har sina rötter på Kovbard, omfattas av dessa regler. Baserat på din bakgrund kommer du att få tillgång till än djupare information om tron i den mån det är nödvändigt för din roll.

Prasktiserande

Praktiserandet av läran är åtskilt mellan den tro som överlevde på kontinenten och den som fördes över havet och sedan återvände vid Tundlabarnes återkomst. De tillber fortfarande samma gudar men på olika sätt. Dessa refereras vanligen bara till den "gamla" eller den "nya" vägen. Generellt sett ser de som är troende i den nya vägen på de som följer den gamla vägen med skräckblandad förtjusning medans följare av den gamla vägen anser att utövare av den nya vägen i stor utsträckning övergivit gudarna.


Den gamla vägen
Böner görs i tystnad, gärna på en plats där gudarnas närvaro anses stark, t.ex. en av de heliga platserna, på en ö i en skogstjärn eller vid en av de gamla altarstenarna. I den gamla vägen finns inget prästerskap utan legender, seder och bruk förs vidare av de äldre till de yngre. Blod anses heligt och det är inte en ovanlig sak för en Tundlabarnsbesättning att blota ett djur eller till och med en människa om en lämplig sådan finns till hands innan en drabbning till sjöss. Detta i total tystnad såklart. Många med ett krigiskt sinnelag dricker även blod, eller äter hjärtat på de fiender de besegrat men som de anser varit en värdig motståndare - detta för att ta del av den kraft som flutit i dennes blod.


Verkar vila på budord kallade "Tre kryss lag".


Den nya vägen
Den nya vägen är främst utbredd i Damméro och praktiseras av de som behöll den glömda läran på kontinenten efter det att Niva reste sig och spred mer civiliserade trosuppfattningar vida omkring. Den här trosuppfattningen är mer färgad av de modernare folken och är således mer sekulariserad och avslappnad. Till exempel sker inte längre några former av blodsoffer till gudarna. Vanligt folk i läran kan söka svar på vissa frågor genom böner till gudarna men den normala inställningen är ofta att gudarna lever så vidskilt människor att de sällan gör någon inverkan på människornas leverne.


Bland de som är mest utövande i den nya vägen finns de präster som lever sina liv vigda till gudomarna. Och även om man inte är lika bunden av tre kryss lag, så håller man fortfarande hårt på den när det kommer till att besöka heliga platser. Annars sjunger ofta de som är troende inom den nya vägen hyllningsvisor till gudarna, och dricker mängder för att hedra sin tro1

Gudarna

Den glömda läran har fem stycken gudar. Som tillsammans utgör grunden för dyrkan i den glömda läran. Dessa är:


Yllvrim
Äldst, allvetande och fromsint. Yllvrim tros ha skapat världen en gång i tiden men tar ingen del iden nu mer än att hon agerar rådgivare till de andra gudarna vilka för hon närmast är en moder. Yllvrim sägs ibland delegera kunskap till någon av de andra gudarna att framföra till vissa utvalda bland de levande.


Heidmar
Havets och vindens gud. Boende i Bråhall, mäktig och fruktansvärd. Hans hjärtslag vaggar havet i stadig sjutakt och hans andetag renar både under och ovan ytan. Man tror att han rensar sjukdomar och håller balansen mellan såväl ebb och flod, som mellan förfall och framgång.


Roggsin/Ram
Skapare av livet, ljuset och eldens förödande kraft. Han avbildas som lång och still sint, ofta hållandes en planta, ett barn eller ett ljus.


Fjärnalda/Fernalda
Ett namn fruktat av de levande, ty Fjärnalda är Brémhalls väktare och beskyddare. Hennes namn anses olycksbringande och det lilla som berättas om henne talar om att hon tar två former då hon lämnar Brémhall.

Den hängde - En ung, svartklädd flicka  hängandes i ett rep som tycks fäst mitt i luften med  en korp pickandes mot ögonen. Uppenbarelsen betyder att ens tid på jorden går mot sitt slut.

Den leende - En gammal hagga, med överväxta ögon och deformerade drag leendes från under en huva. Tecknet varslar om förlust av något (eller för den delen allt) som man håller mest kärt.


Démer
Drömsmeden som förser de levande med ambitioner och åtrå. Han sägs stå ovan världen på Himlahalls högsta pik och där smida nattliga äventyr till människorna som lever nedan. Démersslöja, dimbanken som sträcker sig ned från himlahall och avtäcker Pärlemoöarna är enligt sägnen en restprodukt när Démer glödgar, hamrar och härdar drömväv ur intet.


Platser

Det finns vissa platser inom den glömda läran som är heliga och ofta fruktade.


Triadstäderna
Triadstäderna var de tre städer som låg på Pärlemoöarna. Dessa städer ligger numera bara i ruiner efter kriget om öarna.

Tronskillde
Är en stad belägen på ön Kovbard, ibland kallad jättarnas ö. Idag är staden den sista staden som Tundlaheims döttrar och söner har kvar. Staden grundades som en utpost på andra sidan dimman efter det att Jarlmunt Vindfast ledde Tundlabarnen tillbaka genom dimman till kontinenten.


Himlahall
Det väldiga berget i öster som enligt legenden klyver östanvinden och sträcker sig upp mot stjärnorna. Högst upp på dess topp anses Dèmers smedja ligga men det är förbjudet att bestiga berget. Det var tidigare vanligt att troende besättningar la sig förankrar utanför berget och rodde iland när möjlighet fanns för att be i tystnad men det har blivit allt farligare sen rikenas flottor fått nys om platsens värde och piratjägare börjat patrullera området från tid till tid.


Bråhall
Ingen levande har någonsin sett botten och likaså har inte heller något lod vidrört detta avgrundsdjup. Bråhall undviks av vanligt folk på grund av det höga antalet försvinnande skepp. Legender om sjöormar och värre saker är sällan långt ifrån folks läppar. Den glömda läran anser dock att Heidmarsboning ligger i djupet men vägarna skiljer sig åt i sin tolkning. Den gamla vägen anser att skeppen som försvinner är utvalda att få besöka och festa med guden, en ära de gärna skulle förunnas medan den nya vägen snarare tror att Heidmar straffar de svaga och syndfulla


Brémhall
De dödas domän. Oändligt förbjudet att äntra vid liv och även om det finns de som anser att resor dit kan vara nödvändiga så brukar man sällan hinna över gränslandet, varken till havs eller land utan att drabbas av olycka och ond bråd död och således sugas in och fastna i Brémhall, för evigt.


Krummagården
”Den är inte pirat som inte har kryssat bland Krummagårds rev och skär! De gamla stötarna brukar lägga band på sig härvid, och vad som egentligen menas med talesättet förblir dunkelt. För sanningen är ju den att Krummagård ligger så långt ifrån rev och skär som man kan tänka sig, förborgat och förfallet djupt inåt land i Mandraks sydliga gränstrakter. Den som tjurigt frågar vidare får bara breda leenden med blottade tandrader av ömsom guld, ömsom hålrum, till svar.Bland både den nya och den gamla vägen är det sant att det är förenat med anseende att någon gång ha företagit en ensamfärd till Krummagård. Det tvistas bland andra om anseendet härstammar från den prestation det innebär att faktiskt överleva en sådan färd genom fiendeland, eller från vad som eventuellt står att finna i stenlämningarna på den gamla blotplatsen.